Mitt i glada juni med prunkande natur och skolavslutningar så har jag en liten malande oro i bröstet. När vi budade på huset sommaren för två år sen tror jag att jag tänkte att min lilla pusselbit i det hela, den ganska stora pucken"vad ska jag jobba med i en stad där min bransch inte existerar" skulle varit närmare löst än vad den är nu. Trots att jag har arbetat i en volatil modebransch som ofta råkar ut för varsel med relativt få jobb har jag aldrig varit arbetslös längre än två månader. Detta prick under pandemins värsta feber. Men det löste sig ju också.Nu är ju kruxet av en annan karaktär. Jag har inte lika lätt för att ta mig dit jobben finns. Vissa dagar är värre än andra, och med ett litet barn hemma som verkligen vill ha sin mamma nära känns allting mer komplext. Vad gör man när man arbetat hela sitt vuxna liv med kläder och i snart ett och ett halvt decennium som designer och kanske inte kan fortsätta med det?Ja, i höst får vi se. Då är min framtid som ett oskrivet blad. Tur att jag har en gosig emotional supporthund nära.
