Det är slutet på maj och andan i halsen. Vi slår knut på oss själva för att hinna med och logistiken är inte av denna värld just nu. Hem kommer jag, från ett ömsom sommarvarmt ömsom åskande hageltäckt Stockholm, och är helt slut. Jag får också massa energi när jag är där, men när tåget hem blir en timma sent och nycklar till huset får hämtas separat på annan plats är tröttheten total. Varför blir det ofta så i maj? På språng igen till nyckelhämtning fotar jag ljuset och solen som är på väg ned. Den gör mig alltid lugn! Jag kör över fältet och två harar och ett rådjur hoppar bredvid grusvägen, knappt 50 meter bort. Disney, är det du? Hem igen, med nyckel i hand och en runda förbi kastanjer och syréner. Dofta dofta dofta Äntligen inne! I hetsigaste, vackraste maj tänker jag på vårdträdet här utanför vårt sovrumsfönster i lilla huset. Som stått här i mer än 100 år, som sett både ett och annat. Kanske när det bodde en skomakare och en barnmorska med små barn här i huset i början av förra århundradet? Det har definitivt sett mig leka många timmar i sandlådan som stod här när jag var liten, inte långt från där Florence nu leker i en ny sandlåda. Cirkeln sluts och trädet har inte bråttom. Det vakar över oss och ger skugga när vi är varma. Prasslar vilsamt i vinden och sprider sitt lugn. Precis vad jag behöver i slutet på maj.
